Flera Reseberättelser

Resan till Europa

I

-- Mitt favoritträd är körsbärsträdet

Jag kommer från Afganistan. Jag är 21 år. Det har varit krig i 35 år i Afganistan så jag är uppvuxen i krig . Jag är en från en liten by i Massaf Sherif. När talibanerna kom dit var jag 9 år. När de brände byn var vi tvungna att fly. Vi flydde till Iran. De flesta afganer har inte rätt att gå i kommunala skolan där utan då får man betala för friskola där Lärarna ofta inte är utbildade utan har fått sina jobb via kontakter. Jag hade inte chansen att gå i skolan heller. Jag gjorde ingenting, gick runt bara och när jag blev en 13 år förstod jag att jag kommer inte skulle komma någonstans utan skola. Jag tyckte om att gå i skolan och lära mig men hade ju inte chansen till det. Då bestämde jag mig för att åka till Europa. Jag hade hört talas om att det är bra här och att det går att utbilda sig och bli något i framtiden. Mina föräldrar ville inte att jag skulle ge mig iväg. Jag var bara 14 år de ville inte lämna mig. Jag träffade på en man som skulle åka och bad honom övertyga mina föräldrar att han skulle ta hand om mig. De som vill komma hit. En  del är rika men andra inte. De som inte är rika säljer saker.  Mammor och systrar säljer guldsmycken och allt de har för att få ihop pengar till smugglare. Man säljer sitt hus eller lånar. Mina föräldrar ville inte, det är farligt och jag var så ung. Men jag bestämde mig att ta kontakt med smugglare som skulle ta mig till Turkiet. Det kostade 1200 dollar för 5 år sedan, det var förståss mycket pengar för oss som var fattiga. Nu kostar det mer förståss. För att sen åka med färja från Turkiet till Grekland skulle vi behöva betala nästan 3000 dollar och vi hade inte sådana pengar. Jag bestämde mig för att köpa en gummibåt och åka från någon ö med den istället. Vi såg ut över havet och förstod inte hur vi skulle kunna ta oss över, vi såg inte ens land.

Det verkade omöjligt att paddla över. Men vi försökte en gång och åkte fast. Turkiska polisen upptäckte oss och tog oss tillbaka till Turkiet. De frågade varifrån vi kom och vi svarade att vi kom från Mauritanien. Smugglaren berättar hur man ska säga. Det är han som bestämmer vad man ska göra och inte göra. Och de har ingen ambassad i Turkiet så de kunde inte skicka oss därifrån. De lämnade oss i Istanbul och där jobbade vi svart i en strumpfabrik i 3 månader. Vi var 7 pojkar mellan 14 och 25 som åkte tillsammans. Om man fastnar utan pengar måste man jobba. Vi fick mat. Arbetsgivarna vet hur situationen ser ut och de utnyttjar det. Man har ingenstans att ha pengar, vi bodde på fabriken och man kan inte bära dem på sig. Så jag sa till arbetsgivaren att du kan hålla dem tills jag behöver dem. Men när jag jobbat i tre månader var det så mycket pengar att han inte ville ge mig något. Han var en riktig gangster, han hade pistol och jag vågade inte göra något.

Jag hade jobbat hårt man jobbar på timlön. Jag blev lurad. Efter 3 månader bestämde jag mig för att åka vidare. Då hade redan några andra kompisar misslyckats med gummibåt och åkt tillbaka till Iran. Mina föräldrar ringde och var oroliga och ville jag skulle komma tillbaka. Jag var ensam kvar i mitt gäng men hittade andra i min situation. Jag lämnade fabriken och gick vidare till en annan fabrik. Jag hade bestämt mig för att inte anlita någon smugglare den här gången. Smugglare har ett starkt nätverk och ser till att de som misslyckats själva betalar igen för att få hjälp. Jag lärde mig lite turkiska. När man inte känner någon annan måste man anlita smugglaren igen. Jag ville inte det. Jag förstod hur det fungerar här i samhället.

Om man kan språket blir det lättare. Då kunde jag ta reda på vart jag skulle gå var jag skulle köpa allt och så.  Det var så att jag var den som köpte mat, jag hade ansvar för mina kompisars pengar. Det är farligt att ha pengar. Det finns de som kan knivhugga en för lite pengar. Vi bodde ju på fabriken och en gång slogs 2 killar. Den ene var min kompis. Efteråt när de skulle försonas hade min kompis en sax i fickan. Han ville hämnas medan den andre var väldigt ärlig och anande inte något. De kramades och min kompis stack en kniv i halsen på den andre. Jag såg på. Så är det hela tiden.

 Jag sprang fram till den skadade som hade tur. Kniven hade inte träffat illa. Han sa att han mådde bra. Han hade inga pengar att resa därifrån. Jag hade min kompis pengar. Jag frågade varför han hade gjort det och sa du får inte åka med i båten. Som ett straff gav jag bort kompisens pengar till den skadade killen och sa att han kunde få plats i båten. Han hade gjort en ful grej och kunde inte säga något. I alla fall, jag hyrde en turk som körde oss till gränsen till Grekland. Om polisen upptäcker att det sitter fem-sex främmande i bilen blir de misstänksamma. Man får gömma sig. Vi kom fram till havet och började pumpa upp båten på stranden. Vi hade en kille med som inte ens hade ben. Ingen ville egentligen ha honom med i båten, han kunde inte ens paddla eller hjälpa till. Men jag tog med honom som en extra man ändå och det var väldigt jobbigt. Vi hade kollat vädret och det var stilla när vi kom, men när vi börjat paddla ut en 200 meter började det blåsa och regna. Jag vet inte hur långt det är över havet. Några kilometer kankse. Det började storma. Vi tappade maten, paddlarna, allt vi hade i båten. Vi ville vända men det gick inte. Efter 2-3 timmar gick båten sönder och vi föll i vattnet. Gummibåten hade många lager. Det sista innersta lagret höll kvar luft och höll oss fast i båten som nästan sjönk Det var kallt, kanske frös den sönder på något sätt. Vi hade en extra båt också som reserv men en kille kastade en burk på den och det sa bara pang så sprack den. Men den handikappade killen satt på det som var kvar av båten och det var tur för det blev lite varmt av det och kankse klarade vi oss pga av det. Vi var verkligen illa ute. Killarna runt mig började gråta och säga att nu är det slut. Vi ångrade oss, varför kom vi hit, vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Vi kunde inte styra. Blåsten styrde oss det var mörkt och kallt. Vi hade börjat paddla vid nio på kvällen och flöt där till nästa morgon. Jag ringde till den turkiska polisen med mobilen innan den blev blöt, för jag kunde turkiska och engelska.
- Hjälp vi håller på att drunka. Polisen struntade i oss. Jag ringde till den grekiska polisen. 
- Var är ni, frågade de. Jag försökte förklara.
- Vi håller på att dö och har inte så mycket tid kvar.
- Ok vi kanske kommer, var deras svar.
Men ingen kom. Men vid nio på morgonen såg jag dem kretsa i luften. Jag vet inte vad de gjorde kankse de letade efter våra lik. De hjälpte oss inte i alla fall. Sen såg jag land. Klippor. Och så hög vågor stora som det här huset, 7-8 meter säkert. Livsfarligt och vi kunde inte ta oss i land där. Vattnet slår i klipporna och vi drev vidare och spolades i land vid foten av ett berg där stenarna skar sår i kropparna. Vi flöt i land stelfrusna och skadade. Vi kunde inte röra oss. Vi ville värma oss. Hungriga, törstiga. Det regnade. Vi var 6 st som kom till stranden. Vi bestämde oss för att sprida oss. 4 försvann iväg. Men han utan ben kunde inte röra sig själv. Jag och en till stannade hos honom. Den andre killen darrade och var så klen. Jag mådde inte heller bra. Men vi måste ta oss härifrån. Vi måste ta oss upp för berget. Vi måste bära honom. Om polisen tar oss tillsammans skickar de tillbaka oss till Turkiet. Jag försökte bära honom, han var äldre tyngre än mig. Han höll på att strypa mig. Hängde runt min hals.

Jag kröp uppför berget. Det tog tre timmar för oss, det som normalt skulle ha tagit en halvtimma. Jag höll i grästuvor och stenar. Jag var utmattad. När vi nådde slät mark var det likadant. Han kunde inte gå heller här jag fick fortsätta bära honom efter 5-6 timmar till den grekiska polisen tog oss. Vi var bara tre och då sätter de oss inte på någon båt. Vi hade bestämt att vi skulle säga att det bara var vi. Men efter massa stryk erkände de att vi alla var tillsammans och de berättade att det var jag som ringt och organiserat allt, det var mitt fel, en var riktigt elak, sen frågade polisen bara mig och slå mig trodde inte på vad jag sa. De hade hårda kängor, sparkade mina ben blå och jag kunde inte röra mig bara satt på golvet. Hon sa till mig:
- Res dig upp!
- Jag kan inte, sa jag.
Sen kom en kille med den kvinnliga polisen och de bar mig till bilen och körde till polisstationen där de tog fingeravtryck på de andra. Jag var ju bara 14 år så jag slapp.
-Vi ska skicka dig tillbaka.
-Skicka mig sa jag, jag brydde mig inte. Jag hade en mobil med massa telefon nummer, de tog vad jag hade, rev och slängde allt. Kollade t o m efter pengar, fast jag inga hade. Det var så som vi kom till Grekland.

De körde oss till ett transit läger, ett tillfälligt boende. Vi var där ett par dagar. Vi fick mat. Eftre två dagar lämnade vi. De bryr sig inte . De vet. Vi behövde egna pengar till biljetten.  Sen i Grekland måste man betala mycket pengar. De lämnade oss vid båten. Vi fixade pengar och åkte till Aten.  Då fanns det lite jobb i alla fall. Man kunde plocka apelsiner. Jag försökte men arbetsgivaren tyckte jag var för liten och jag inte kunde bära tillräckligt tungt. Men jag träffade en kille som  jobbade där för att spara pengar till sin resa. Han var en väldigt god kille han gav mig lite pengar som han sa jag kunde betala tillbaka senare. Då kunde jag åka tillbaka till Aten och sen till Patras. Där gömmer de flyktingar i lastbilar mot mycket pengar. Smugglare kan fixa pass, flyg, färja som turist. Olika priser. De känner varandra och har ett maffia nätverk nästan. De har olika område som de bevakar och om en av dem överträder den andres område måste de betala pengar. Det är mycket bråk mellan dem. Och många olika priser. Från 1000 Euro till 3 500. Att bli gömd inne i en lastbil kostar 800 Euro, inne i färja 2 500, flyg 3 500.

Jag hade inte de här pengarna. Jag gömde mig under en lastbil som skulle köra på färjan. Jag höll mig fast i bromssladdarna. Jag hade dålig balans. Väl på båten lade jag mig på golvet och väntade på att bilen skulle köra av. De går med vinklade speglar och kontrollerar under lastbilarna. Men jag hade tur. Det regnade och de tittade inte. Jag minns att jag hade en vit tshirt. Det var mycket smutsigt.

När vi kommit i land hoppade jag av och gick omkring för att fråga efter vägen till Rom. Det var natt. Jag hoppade på tåget. Snart kom kontrollanter och jag fick böta 25 euro och sen slängde de av mig. Jag satt i natten och väntade på nästa tåg. När kontrollanterna kom frågade jag om jag kunde få köpa en biljett. De förstod. Jag kom till Rom och köpte kläder där. De flesta åker till en gränsstad och går över gränsen men jag orkade inte så jag köpte en biljett till Paris. De skrev på biljetten att jag inte hade pass.

Jag somnade på tåget och vaknade av att polisen knackade på dörren. Det var två poliser som frågade hur gammal jag var. Jag sa 14 och då sa de att då får du sova. Vi snackade lite. Jag tog på mig skorna. De pratade franska med varandra. Vi kom fram till Paris. Jag klev av och hittade en park. Där gick jag omkring. Då kom en kvinna fram, jag följde med henne. Hon tog mig med till ett boende för minderåriga där jag fick mat. Zidane har ett sådant boende för barn som mig. Men det var inte det jag bodde på. Där träffade jag andra killar, de ville åka till Norden. Jag åkte från Frankrike till Danmark i en minibuss för 12 personer. Det kostade 800 euro att gömma sig i en sådan. Då.