Flera Reseberättelser

Resan till Europa

II

- Jag tycker om Eucalyptusträd. De påminner mig om mitt hemland. När man stiger av på flygplatsen i Addis Ababa doftar de. I Sverige är min favorit körsbärsträd. Färgen på blomman och längtan efter sommaren efter en lång vinter - det är ett helt magiskt träd.

Jag reste första gången 1999 till Sverige. Jag var kär. Det var vinter och jag hade aldrig sett snö förut. När vi landade såg jag ett tak som var vitt. Det kändes som vitt mjöl. Känslan av kyla var också ny. Det var i december. Jag var lättklädd och alla försökte stoppa mig från att gå ut så. Jag hade en tunn jacka och blev sjuk en vecka. Det fanns ingen sådan kyla i Addis Abbeba.

Min chef i Etiopien skulle bli min svärmor i Sverige. Jag träffade nämnligen hennes son. Vi reste mellan oss under ett års tid innan vi bestämde oss att gifta oss. Vi var så kära. Det var självklart att jag skulle flytta hit. Vi diskuterade aldrig det. Det bara blev så att jag flyttade.

Förut ville jag tillbaka men just nu känns det mera hemma här. Folk jag kände har
förändrats och jag har inte kontakt med mina vänner längre. Jag klarar 2-3 veckors besök inte mer.

Jag är skådespelerska i botten. Jag var 25 när jag flyttade och har nu bott här i 13 år. Jag hade ett skådespelarjobb när jag först kom. Jag hade haft en kontakt med chefen. De känner mig för de hade besökt oss på teatern i Etiopien. Men det var en projektanställning och tog slut.

Jag läste tre månader på sfi först när jag kom. Det var jättetråkigt. Människor från hela världen och man hörde bara om problem, problem och problem. Så jag läste hemma själv. Jag köpte böckerna och tog mina prov. Det gick snabbt för mig. Jag läste vidare sen svenska som andra språk på gymnasienivå. Sedan fick vi barn 2004. Nu jobbar jag med människor som har funktionshinder, jag läste också rehabilitering. Jag tycker mycket om mitt jobb. I början var det jättespännande att få komma och bo i ett annat land. Jag är ju van att resa. Jag reste mycket i mitt jobb tidigare.

Men det var ju jobb. Reste i Afrika och stannade kanske en mån eller 3 veckor. Men permanent, det är en annan sak. I början så märker man inte. Det tar ett tag och så förstår man att man är någon annan stans. Jag måste lära mig saker från början. Jag kommer inte ihåg riktigt hur det egentligen var … det var en ny känsla att inte känna sig tillhöra, inte vara med. I Etiopien hade jag aldrig behövt känna det. På sätt och vis är det inte en dålig känsla i sig. Jag märkte inte innan skillnaden men nu är det annorlunda. Jag visste inte hur de såg på mig, jag förstod inte hur de talade till mig eller vad de sa. Nytt språk och ny kultur. Jag har förändrats mycket. Utvecklats. Jag har blivit mera inåtvänd. Jag ifrågasätter mig själv. Jag vill hela tiden förbättra mig eller förstå mer av mig själv. Jag har mera connection med mig själv vilket är både positivt och negativt förståss. Ibland kan jag slappna av och bara vara.

Jag åker varje år och hälsar på familjen i Etiopien. Det känns bra. Men det känns inte hemma längre... Jag vet inte om det är miljön eller för att det ligger på berget men jag får energi, massor, 12 timmar om dygnet. Jag blir jätteaktiv. Jag gör saker, går och får mycket energi. Min son älskar att komma dit. Man känner sig välkommen där. Du får ögonkontakt när du pratar med någon. Man känner människor som ser en. Vi känner igen varandra. Men även om man inte känner varandra.  Det saknar jag. Här är det bara jag, inte vi, utan bara jag… man upptäcker sig själv.

Det finns inget socialt system i Etiopien, samhällsbyggnaden är annorlunda, man är beroende av varandra. Om någon inte har mat eller kläder ser man till att den får det. Man passerar inte bara. Har man, delar man med sig.  Man går inte bara förbi. Alltså,jag saknar sådant… Man blir ledsen. Jag har inte varit glad hela tiden men jag har förändrats också. Det är en resa. Jag vet inte hur du som kommer utifrån skulle uppfatta det. Kanske det kan vara jobbigt. Folk kan störa sig på det kanske....

Jag vet inte. För mig är det naturligt. Man blir bemött på ett annat sätt i Sverige. Det är något som saknas. Om man ser en person med ett annat ursprung… Jag kan märka ibland i en affär t ex. Hur någon som står framför mig blir bemött på ett annat sätt än jag själv när det blir min tur. Klädesaffär eller mataffär var som helst. Jag tar hellre självservice. Då behöver man inte träffa folk. Vad har jag gjort liksom?… det går inte riktigt att beskriva. Det finns i tystnaden, ansiktsuttryck, kroppsspråk men jag kan inte säga till dig för du har inte sagt någonting. Ja, det finns jobbiga människor. Men det finns överallt i världen. Om man inte är nöjd med sitt liv tar man ut det på någon annan.

Om jag går med min man pratar folk med honom istället även om det kanske gäller mig. Man söker den som man känner igen, tror jag. Männen här är faktiskt snällare, bemöter mig bättre. Fast det är ju mest kvinnor som jobbar i affärer. Man känner det antingen direkt och också efteråt, det är som ett system. I början bryr man sig, sen vänjer man sig. Nu känner jag att jag skiter i det, det är inte mitt problem.
När folk pratar om invandrare, jag blir en av dem och räknas till dem trots att jag inte ens känner just deras kultur.

Jag har tur, min familj är här och pratar svenska, för mig är det lättare…..