Flera Reseberättelser

Resan till Europa

III

-Min mamma tycker om gran för att den alltid är grön. Det gör jag också. Men godast av alla blommor luktar syrén- Gole Yas.

Jag kom hit för två år sedan. När jag var 8 år bestämde mina föräldrar att vi skulle resa till Iran. Jag vet fortfarande inte varför. Rasismen i Iran mot afganer är stor. Vi hade inget uppehållstillstånd och fick varken jobba eller gå i skolan. Eftersom vi inte hade tillstånd kunde vi deporteras när som helst. Så mina föräldrar bestämde till slut att vi skulle åka genom Turkiet, till Europa. Inte till något speciellt land, tror jag, nej jag hade ingen aning om vart. Jag följde bara med.

Jag kommer från Teheran. Det jag saknar mest är språket, lättheten att få kommunicera och kunna ta kontakt. Språket är viktigt. I Iran kunde vi ju göra oss förstådda men vi fick inte gå i skolan. Jag jobbade med pappa. Vi sålde kläder, böcker, vi planterade blommor och träd. Det var svårt att hitta jobb. Det finns ju jobb men eftersom man inte har tillstånd är det ju svårt. Arbetsgivaren lurar folk, de vet att man inte har rätt att få lön och det går ju inte att gå till polisen. Det är svårt.  I Iran får ett uppehållstillstånd för 1 år i taget. Pappa försökte få men det gick inte. Och även om man har det får man betala pengar för att få gå i skolan. Så pappa kände sig tvingad att flytta. Jag minns inte hur vi kom över gränsen, det var hemskt, mina föräldrar försvann, jag förlorade dem.

Vi gick från Iran till Turkiska gränsen i en vecka, sen skulle vi åka till Grekland.
Vi åkte minibuss, sedan gick vi, 50-60 människor. Det var mörkt och vi hade gått i en timma när vi kom till en bro som vi inte visste om. Det fanns inga lampor och
vi såg inte. Vi fick stanna och gömma oss. Länge. Kankse en timma. Sen såg polisen oss. Någon sa:
-Spring vars en väg.  Jag vet inte hur de kunde veta att vi var där.
Jag sprang iväg och gömde mig ensam.

Jag satt still länge och sedan började jag leta efter mina föräldrar och min bror. Jag gick runt överallt men fann dem inte. Det blev morgon. Då hittade jag tillbaka till bron. Jag gick över och polisen kom och tog mig. Jag berättade allt till dem.
Dom sa att de inte kunde hjälpa mig hitta mina föräldrar. Dom var väl inte precis snälla mot mig. Men polisen i Grekland var ändå bättre än i Iran. De tog mig på morgonen och satte mig i fängelse till kvällen och sen skickade de mig till tågstationen där de släppte mig utanför bussen och jag fick ett papper som sa att jag kunde stanna en mån i Grekland. Det var normalt. För två år sedan.

I Aten gick jag till Viktoriapark. Där finns många afganer och de berättade för mig om Aten. Jag kunde ingen engelska eller grekiska så det var svårt att hitta jobb och tjäna pengar. För om jag jobbar där kan de besluta sig för att inte ge mig lön i alla fall. Jag bodde i parker, på bänkar, i bussar. Jag hade ett svårt liv i Aten i 8 månader. Dåligt med mat. Det var inte lätt. Det var varmt väder så det gick bra att sova ute.. Men det var mycket rasism och knivhot. Jag blev inte själv hotad men jag såg hur man slogs med afganer, araber och turkar.

Jag hittade i alla fall några vänner som pratade med mig och sa :
 -Du kan inte stanna här och leta efter dina föräldrar, de är kankse döda.
- Tänk på dig själv, sa de. -Bättre att du tar en väg härifrån. Jag sa:
- Men vart ? De svarade:
- Vart som helst. Du kan åka till Tyskland eller Norge, Sverige.
Men det var inte så lätt att komma hit, för jag hade inte pengar till pass eller resa. Så jag åkte under en lastbil det var min enda chans. Men det var väldigt väldigt nära att jag dog på den resan. Tack Gud, han hjälpte mig. Jag tackar Gud.

Lastbilen körde. Jag åkte. Från Aten till Italien. Jag satt och höll mig fast i 8 timmar under lastbilen. Från eftermiddagen klockan tre och tills polisen tog oss 8 timmar senare. Regn, blåst och jättekallt. Vi var två kompisar. Jag vet inte vart han tog vägen. Kankse han dog. Jag vet inte. Jag klarade mig och kom fram... Lastbilarna kommer med frukt. Man smyger och gömmer sig under. De såg under lastbilen men oss såg inte. Men lastbilsföraren fick veta detta på något sätt i alla fall så han ropade kom ut inför polisen. Han kom ned och tittade och sa kom ut. Vi sa till polisen att det var chauffören som gömt oss och polisen tog både oss och chauffören till fängelset. 

Vi satt i ett mycket litet rum, nästan 40 personer. En toalett. Inga dörrar. 15 dagar satt vi där. Sen ett fängelse 5 dagar utan lampa. Varje rum hade 5 personer. Efter kl fem blir det mörkt och vi fick sova. Jag var en månad i ett fängelse i Aten en gång. Man förstår inte. Man sitter där en dag, tre dagar, 1 mån. Man vet inte hur länge man får stanna där. Det beror på. Plötsligt så bara släpper de ut alla med ett papper där det står att man ska åka ut ur landet om en el två månader. Otur... I fängelset, tänker man. Varför har jag inget eget liv ? Man måste prata med varandra därinne annars går det inte.

Jag hade 900 euros när jag kom till Italien och kunde betala en lastbil. Vi var 4-5 personer som kom till Malmö kl 8 en morgon. Chauffören sa åt oss att gå ut. Jag visste inte var vi var. Jag kände ingen i Sverige. Jag stannade på bussstationen tills de stängde. Det var februari och jättekallt. På morgon träffade jag en afgan, det finns många i Malmö. Jag berättade att jag kom ny och inte visste vad jag skulle göra. Han hjälpte mig. Han gick till ett boende med mig och de ringde socialen som hämtade mig till ett transitboende 1-2 dagar och sedan flyttade de mig till en annan stad.  De säger inte att du får inte vara här. De säger du behöver hjälp, du kommer ensam och är barn. De var riktigt snälla. Jag var helt slut och låg i sängen nästan 2 dagar. Jag orkade inget.

Jag hade ett hemskt liv i Grekland. Jag vill inte tänka på det. Gud har hjälpt mig flera gånger och gör det fortfarande. Jag är muslim men jag går inte i moskén det måste man inte. Jag känner inte för det. Det räcker att man respekterar varandra. Jag ber hemma. Jag sitter ensam och jag ber. När jag kom till Sverige kunde jag fortfarande inte sova på natten. Jag använder medicin. Jag fick kontakt på facebook med min bror. De är i Turkiet. De kunde inte bo kvar i Iran. Min bror är 15 nu. Jag längtar mycket efter dem. Hoppas jag kan få träffa dem igen. Jag pratar med läkare och det blir bättre nu sedan jag vet att de lever. Men jag vet också att de inte har ett bra liv.

Jag tänker såhär, om man har några äpplen och lägger dit ett dåligt äpple så blir alla ruttna. Det är precis så med människor också. Kompisar lyssnar på varandra. När jag tänker på min bror... Länge satt jag ensam på mitt rum. Jag tänker på min bror som inte får gå i skolan. När jag ringer till min mamma gråter hon. Min lillebror får jobba med pappa istället för att gå i skolan. De planterar träd och buskar.