| |
foto J. Öien |
|
Jan 2020, Fröydi Laszlo skriver
"Jag besökte utställningen ”Ensamhetsmaskinen” under oktober 2019, och blev senare inte riktigt av med en känsla som den hade väckt i mig. Filosofen Hannah Arendt skriver i ”The human condition” om hur varken det vi kallar det privata, det sociala eller det offentliga är några fasta kategorier. Olika samhällen strukturerar sina kategorier av arbete, mänskliga behov och beteenden genom att skapa olika platser där aktiviteterna kan finna plats.I det antika Grekland var det endast genom att delta i det offentliga samtalet på agoran som man kunde bli en ”fri människa”. Slaven, kvinnan eller barnen hade inte tillträde dit utan höll sig inom hemmets gränser och var ämnade att vara rent privata varelser, och därför aldrig fria och hela människor. Arendt berättar om att ”det verkliga” inte är något som vi människor kan ta för givet, utan att det är en process där vi genom att bli speglade och bekräftade av andra människor får utvecklas både privat, socialt och offentligt. Det kan vara bra att ta med sig dessa tankar om struktur, frihet och ofrihet när vi går vidare in i ett konstverk som speglar vår egen tid.
I installationen ”Ensamhetsmaskinen” visar Konstnären Marie Bondeson på en alienering och ett utanförskap som kan bli lättare att förstå genom Arendt´s tänkande. I Gallerirummet möts vi av en cirkel av stolar med olika utseende. Om åskådaren väljer att komma närmre hörs berättande röster, olika från varje stol. Det är liknande, men ändå mycket olika berättelser. Gemensamt har de att det handlar om en oftast ensam kamp mot tillstånd som vi kallar psykisk ohälsa. Berättelserna är fysiskt krävande att ta till sig. Gallerirummet är en offentlighet, och som också Arendt skriver, så är konsten en spjutspets när det gäller att ge offentlig form till det subjektiva, även det svåra och smärtfulla. Men det som är nästan svårast här, är utsattheten. Både i de högst individuella och mycket samstämmiga beskrivningarna av att inte bli hörd, inte få bli speglad och styrkt, samt i den utsatthet man själv upplever som lyssnare, exponerad i en stol, som på en scen. Det till synes inbjudande verket visar sig ha en annan och mer brutal sida.
Hur många i din omgivning har upplevt liknande saker, och i hur stor grad har du varit kapabel att ta till dig denna verklighet? När du själv har mått dåligt, hur har du integrerat detta i din självbild, i din verklighet? Arendt säger att smärtan är kanske den mest intensiva upplevelsen en människa har och även den svåraste att ge utrymme till i det offentliga. I vår smärta kan upplevelsen av ”det verkliga” helt försvinna för oss. Enligt Arendt är smärtan den mest privata och minst kommunicerbara upplevelsen man kan ha. Nu talar ju Arendt om ”det privata” som den delen av att vara människa som är basal, där vi tar hand om våra kroppsliga behov av mat, vila och trygghet. Jag tänker att i vårt samhälle är smärta även något som både avprivatiserar och avprivatiseras. Arendt talar om ”kroppslig smärta”, men jag ser inte någon större anledning att skilja mellan fysisk eller psykisk smärta, då båda genomlids kroppsligt.
Det finns en sida av att uppleva smärta som kan vara förenande. Många traditionella kulturer har smärta som en initiationsrit till exempel som en övergång mellan barn och vuxen. Och som inför en hemsk olycka, när människor kommer samman, släpper sin sociala mask och tar hand om varandras behov. Vi kommer närmre vårt ”nakna liv”. Detta har vi sett utspela sig i det offentliga både på Tahirtorget, efter orkanen Katrina, och på Oslo´s gator efter Breiviks attentat. Inför smärtan är vi inte längre våra noggrant uppbyggda personligheter, utan sårbara mänskliga djur. Och när vi utsätts och blir sårbara kan det vara livsnödvändigt att komma samman, vara ”nakna” och offentliga samtidigt. Tillsammans kan vi få uppleva att både smärtan och hoppet är lika verkliga. Solidariteten bygger den kraft vi behöver för att överleva. Samtidigt är solidaritet inte en abstrakt känsla, utan kräver en värme och respekt inför andra kroppar och deras behov. Vi måste mötas.
Men, lika mycket som det kan vara positivt att avprivatisera genom att delge, finns det avprivatiserande som leder till det motsatta, till ensamhet och isolation. Den människa som upplever så mycket smärta att den själv eller familjen inte kan ta hand om det, lämnar det privata när den träder in i sjukvården , in i institutionen. Här behandlas smärtan genom att den struktureras, diagnosticering blir ett verktyg som klassificerar genom både privata, sociala och offentliga lager av personligheten. Det enklaste sättet att bemöta smärtan är ju om den kan lindras så att individen själv kan leva sitt liv utan att behöva ta så stort hänsyn till sin smärta. Genom medicinering kan smärtan skiljas från kroppens verklighet, den tjänar inget syfte. Smärtan blir ”tingliggjort” till det som botar den. En återkommande smärta kan leda till en kamp som blir så utmattande att man avpersonifieras, man ”blir sin diagnos”. I stället för att få uppleva sig som en hel och hälsosam kropp och smärtan som en del av denna kropps erfarenhet, kan all energi gå
åt för att leva i en kamp mot olika symptom. Man hänvisas till antingen den privata sfärens isolering eller institutionens.
I Frölunda Kulturhus passerar människorna förbi, de flesta kommer inte dit för att se konsten. Installationens rum blir som ett bakvatten, en stillsamt flytande krök i livets älv. Samtidigt är det välgörande att erbjudas ett rum for konstnärlig reflektion och
eftertanke. Statistiskt sett, kommer merparten av oss att i alla fall en tid av vårt liv bli tvungna att lyssna till fysisk och psykisk smärta och bege oss in på lugnare vatten ett tag. För vissa är det kanske en kort period som snart känns glömt, för andra är det att (igen)
kunna delta i en känsla av gemenskap och flödande en längtan som kanske aldrig känns förlöst. Det som jag upplever viktigast i Bondesons verk är att konstnären inte väjer för det obekväma i att ge tid och utrymme, att dela den smärta, som psykisk ohälsa kräver. Det är även signifikant att Bondeson, i linje med Arendt, ser kopplingen mellan att bli hörd, kunna verka i en offentlighet, och samtidigt uppleva respekt för den individuella, privata och unika upplevelsen. Som Arendt säger, det offentliga uppstår i en insikt om att varje yttrande kommer att uppfattas olika av olika människor, och att denna pluralitet är en tillgång. När Bondeson frågar oss vad som händer med den inre ekologin när utrymmet
för det humana krymper, är detta på samma gång ett ställningstagande för att på ett individuellt och ”privat” plan respektera den mångfacetterade verklighet som det
psykiska lidandet utgör, som ett utrymme för denna verklighet i ett offentligt delande. Det är en utsaga om vikten av att ge utrymme, tid och ägna intresse åt krafter som inte är enbart destruktiva, utan som även kan bidra till ett helande. Inte endast av individen,
men i sin tur också av det samhälle som i många fall har bidragit till att tysta och avfärda en smärta och ett obehag som vilar på en mycket verklig grund.
Om du vill läsa mera Arendt så läs kapitlet ”The public and the Private Realm” från boken ”The Human Condition”
http://www.frontdeskapparatus.com/files/arendt.pdf
|
|
|
|
