Kristina Hermansson pekar i en artikel GP 5 mars 2003, apropå Skådebanans Airisprojekt, på risken att Konsten används som alibi för att skyla motsättningar och hierarkier i arbetslivet.
Hyr en konstnär och smörj maskineriet, tolkar hon ungefär.
-Var hamnar Konsten, frågar sig Kristina Hermansson
Det vet man naturligtvis inte alls på förhand.
Men jag menar att det är värt att ta risken och undersöka det.
Konstuttrycken spelar i en fridlyst division. I den offentliga debattens sista fria rum. Förutsättningar att kommunicera med människor på andra scener än den traditionella måste provas.

Parallellt med frågan var Konsten som möter arbetsplatser och/eller företag hamnar, borde frågan om var konsten befinner sig i samhällstrukturen,redan nu, ställas. Konst som hamnar på Konstarenan- var hamnar den? Det bara händer av sig självt. De offentliga konstscenerna är kringgärdade och beroende av ett marknadstänkande.

Konstmarknaderna i det offentliga rummet, konstnärerna som varumärken, konst som värderas och säljs, företagsmärken som sponsrar konstnärsevenemang -världen är full av skitiga händer, investeringar, vinnare och förlorare. Det är i alla fall intressant att konstatera att sålänge konsten håller sig där man förväntar sig att finna den, tror man att man vet ungefär var man har den. Men om konsten kliver ur sin fiktion och interagerar i människors verklighet och vardagssituationer kan man förvirras. Precis som journalisten som deltar i de mediala formuleringarna av verkligheten, måste konstnären i den situationen vara beredd att fråga sig vad, varför och för vems skull man formulerar sig.
Och vilka konsekvenser man själv är beredd att ta.

Jag är en av de fyra konstnärer som i pilotstudien Airis gick in på en arbetsplats som kreativ resurs under hösten -02. Jag "ryckte in" på en skola dvs en arbetsplats vars verksamhet består av människor som hanterar människor.

Den verksamhetens värde är, precis som konstens eller aktiemarknadens, immateriell. Den politiska och den ekonomiska via den tredje makten (media) ifrågasätter ständigt lönsamheten i denna typ av verksamhet. Man beskriver kompetenta och demokratibyggande yrkesgrupper som kostnadskrävande och samhällsbelastande.
Vad händer med människor under dessa omständigheter?
Konsten kan vara en väg att avprogrammera maktlösheten.
Om den kan smörja det mänskliga maskineriet till perspektiv behövs inget grus. Vår tid lider brist på respekt för eftertanke, reflektion och dialog. Det är inte säkert att man måste acceptera tidsandans lag- och "vi-anda" såsom Richard Sennet i "När karaktären krackelerar" beskriver den. En vi-anda kan utvecklas till att få en vidare definition och andra dimensioner.

Marie Bondeson